När jag var liten hade jag en bästa vän.
Vi var sådana där vänner som berättar allting för varandra och lekte varje dag. När de andra flickorna hoppade hopprep och stod i klungor så och klättrade jag och min vän i träd och lekte att vi var hemliga agenter. Vi hade två pojkar som vi ofta lekte med och vi var på barndomens vis, kära i en varsin. Vi pantade burkar och kundvagnar och för pengarna köpte vi krokodiltårar för 10öre stycket. För en krona fick man alltså 10 tårar och vi tyckte att det var rena rama klippet. Vi var båda hundtokiga och våra gosedjur var gifta med varandra och hade flera stycken valpar. När någon av mjukdjurs-hundarna fyllde år så firade vi med kalas och glass i stora mängder. Vi satt ofta framför kassettbandspelaren och spelade in våra egna radioprogram, som oftast handlade om pysseltips och hundfakta. Ett avsnitt var en julspecial och vi klippte in intervjuer med kända personer som önskade god jul - allt med förställda röster. Efter skolan så åt vi ofta mellanmål tillsammans, då vi blandade diverse smaksensationer med varandra. Den stora klassikern var då vi åt banan- & apelsinglass med leverpastej och chokladsås. Under vintern så åkte vi pulka tillsammans och många var de stunder då vi nästan slog oss fördärvade men skrattade ändå. När vi sedan kom in från snön så drack vi varm choklad och läste Kalle Anka-tidningar.
Vi växte helt enkelt upp tillsammans och efter några år så var vi inte bästa vänner längre men likaväl goda vänner. Andra intressen dök upp men vi fortsatte att gå i samma klass och att skratta åt samma saker.
Så slutade vi nionde klass och våra bästa vänner kände knappt varandra men vi åkte på klassresa tillsammans, köpte hallonsmoothie på Hemköp och skrek rakt ut då vi vandrade spökhuset på Gröna Lund.
På gymnasiet så valde vi olika linjer, jag gick natur och hon samhäll. Traditionen bjöd att våra klasser skulle hata varandra men det misslyckades totalt då vi fortsatte att dansa i samma musikaler, sjunga i samma kör och skratta åt samma skämt.
Så en dag, då studenten närmade sej med stormsteg så sa min vän förundrat att vi, som alltid följt varandras steg, nu helt plötsligt hade kunskap om helt olika saker. Där hon kunde skriva uppsatser om Sokrates och feminismen så rabblade jag kemiska formler och biologiska processer.
Så var det dags för universitetet och vi valde båda att ansöka om en plats på Uppsala Universitet, hon som sjuksköterska och jag som biolog. Vi fick frågan från vänner omkring oss om vi skulle bo ihop nere i staden och vi ryckte på axlarna och ansåg att det kanske inte skulle vara en sån dum idé ändå. Vi planerade vårt äventyr tillsammans med några andra av våra vänner som planerade en framtid i Sveriges främsta studentstad.
Men vad som ibland händer är att saker inte slutar som man trott. Jag hamnade i Uppsala och min vän tog ett sabbatsår från skola och jobbade ett slag istället.
Nu, ett år och två månader sedan vi tog vår student så planerar hon att hoppa på studierna som sjuksköterska på allvar, fast i Västerås denna gång. Det betyder att vi inte längre kommer att vandra kommer att vandra samma väg. Vi, som följt varandra åt hela skolåldern kommer nu att delas på riktigt. För ett år sedan skedde allting egentligen, men det är först nu man verkligen inser att vänner ibland går åt helt olika håll. Vi var bara bästa vänner ett par år som små, men vänskapen har alltid funnits där och blossat upp varje gång vi umgåtts igen. Men nu kommer det bli svårare, i två olika städer utan direkt koppling.
Jag är otroligt glad för den människa som en gång var min allra bästa vän. Och jag kommer att sakna henne enormt.
Både hon och jag är obotliga nostalgiker (vilket kanske detta inlägg talar om) och jag vet att våra minnen är några av de bästa jag har.
Så, tills vi ses igen. <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar